Fra kapitlet "Language, Style, Translation" (Sprog og oversættelse), A Poet in Time, Odense 1999 (yderligere information nederst).

On 'The Emperor's New Clothes'

There are few texts within Scandinavian literature which are so often referred to as "The Emperor's New Clothes" by H. C. Andersen. Many people have not read the author's text, but they know that if the Emperor's New Clothes are spoken about in any connection whatever it is synonymous with cheating and swindle. The title of the story has become a revealing declaration of content, level to Goethe's "that was then the poodle's kernel" (the heart of the matter). Both expressions have become common proverbial phrases, eternal formulae for human situations forever repeating themselves, and literature can hardly get further in regard of being a living classic.

H. C. Andersen's text - about four pages - is in its concentration despite of its easily accessible form of a fairy tale one of the most penetrating studies of the psychology of deceit and swindle. It is about our picture of reality and how this picture is influenced by the conditions which are laid down for our understanding. When selfesteem and prestige are at stake we are prepared to see things that are not to be seen as they really not exist. We see what we want to see and if the swindlers find only the right conditions for seeing or rather nonseeing, we can be made to see practically everything. Only the child whose understanding of reality has not yet been laid down to conditions or has been manipulated, sees the truth, that is, it believes in the testimony of its senses. The child's unspoilt nature is put against the adult's nature influenced by different kinds of fears, for instance the fear of being no good. The theme of the child being the natural height of human life and the growingup as a continous disintegration is common in the works of Romantic authors, and it is to a high degree also relevant to H. C. Andersen, above all as defence of his own childishness against people around him.

The person who sees nothing but to others and to himself must be seeing and be able to describe what he has seen, will of course be dependent on other persons' descriptions. In a masterly way the author demonstrates this fact of psychology by letting the infernal weavers/swindlers give the panicstricken nonseeing ministers words of description they can use when reporting to the Emperor. This urge of repetition reaches its height when the Emperor's escort repeats his words of characterization "Oh, it is very beautiful", an expression abstract enough to suit a confused Emperor who does not dare trust what his eyes see. Nor does he dare risk revealing himself by using more concrete opinions to the others who he thinks can see what he cannot see. The swindlers are skilled workers, they anticipate all critical thoughts that might reveal the deceit. They act with such cunning impudence as if they consciously wanted to force through the whole matter to a point as close to exposure as possible. When the Emperor wants to try his new clothes on, the fact that they are so airy might arouse suspicion. The swindlers however ward this off by explaining before the fitting: "They are light as cobweb, you might believe you didn't have anything on, but that is just its good quality." When the chamberlains are going to lift the train they fumble with their hands on the floor as if they took hold of the train that doesn't exist. So good are we at deluding something that doesn't exist in order not to risk being considered stupid or incompetent in our offices.

It's the child who calls out the words everyone had been waiting for: "But he hasn't got anything on at all." The spontaneous comment from the innocent child reestablishes among the adults their belief in the testimony of their senses. Now they dare believe in what they see, they are suddenly rid of the inhibitions of adult life and can cry out like the child: "But he hasn't got anything on at all." As they are not yet used to the fact that the direct contact between eye and speech works without builtin conditions, that is, to say what you see, they repeat the child's very words. The real originality, simplicity is in the child: this is once again something that Andersen stresses, when he describes the adults' conversion. With slight discrete means the author, in his tales carries out his apology for the child within himself, often by contrasting it with the adult.

The Emperor carries out the procession. He takes upon him to play the part of the jester, acts it with imperial manners and by doing so, he lifts it up to a level where he belonged in his earlier imperial dignity. He becomes the greatest jester of his people, a splendid illustration for everybody. By openly confessing his ridiculousness he gets at last some sympathy. The reader/spectator would very much like to see a glimpse of selfirony in his eyes at the end of the procession, a glimpse of redeeming humour which unites him with the adults standing around him. It is a moment of clearsight when we see through all the self
deceptions of being an adult and can see ourselves as naked as children.

H. C. Andersen divided his literary tales into two kinds, tales and stories. To the latter group he counted the stories which didn't contain anything supernatural such as "The Emperor's New Clothes". Andersen has however made use of one of the elements in a folktale, that is clothes, things and so on which have magic qualities. In the folktale wonders and magic qualities are not questioned; they make natural parts of the world of conception in the folktale. Tolkien has noticed the obvious supernatural element in the folktale and worded the supernatural elements as important requirements for the fact that a tale will be classified as a folktale, headline wondertales. He says, "the primary demand in the heart of fairyland", is that wonders become true, independent of the sense of imagination. Andersen breaks this rule partly by making the wonder dependent on the imaginary sense, partly by further restricting the power of imagination by different reservations which affect the adult in the depth of his heart, his selfesteem. In this way he regenerates the elements of the folktale and develops the genre in the individual way which is characteristic in the works of the authors of literary tales. By making wonders and magical characteristics to conceptions of creed in realistic context, he is able to develop a profound psychology which is unknown to the simple black and white classification of the folktale. On the other hand he borrowed other untouched extreme categories from the folktale such as the description, "the finest silk and most splendid gold". The relatively undefined information of time and setting is also a characteristic feature of the folktale which Andersen finds compatible with his world of litarary tales. The specification that the weavers during their last night of work before the clothes were to be ready, worked with "more than sixteen candles alight" is an exception giving it a specially humouristic nonsense effect. We don't know what is the normal number of candles. The wonder of the tale is thus conditioned in Andersen and by this becoming a realistic, psychological phenomenon. On the other hand another incredible thing is created here by the fact that the weavers manage to deceive so many people for so long a time.

Further on in my lecture I will examine some of the Swedish "language clothes" which this Emperor has on when Swedish translators look at him. Some forty translations have been made, and persons behind these have tried to combine literalism with the right spirit more or less successfully.

Exempel på svenska "språkkläder"

Keiserens nye Klæder (1837)

For mange Aar siden levede en Keiser, som holdt saa uhyre meget af smukke nye Klæder, at han gav alle sine Penge ud for ret at blive pyntet. Han brød sig ikke om sine Soldater, brød sig ei om Comedie eller om at kjøre i Skoven, uden alene for at vise sine nye Klæder. Han havde en Kjole for hver Time paa Dagen, og ligesom man siger om en Konge, han er i Raadet, saa sagde man altid her: »Keiseren er i Garderoben!«

I. Kejsarens nya kläder. Saga efter H. C. Andersen

För många år sedan lefde en Kejsare, som till den grad tyckte om nya, dyrbara kläder, att han på sådana förslösade alla sina penningar. Han brydde sig ej om sina soldater, ej om sina spektakler, sina ekipager, sina slott och trädgårdar - endast och allenast om präktiga och vackra kläder. Han hade en ny klädning för hvarje timme på dagen, och liksom man säger om en furste, att han är i rådet, så sade man alltid om denne: »han är i Garderoben«. (Skånska Mercurius, 1 februari 1840.)

Kommentar I: Frasen "uden alene for" har missuppfattats; den betyder för annat än, utom för och därmed synonyma uttryck men inte utan bara eller endast och allenast. Det är en viktig skillnad mellan att ej bry sig om sina soldater m m utan bara om att visa sina nya klader och att ej bry sig om sina soldater för annat än att få visa sina nya kläder. Det senare exemplifierar med konkreta situationer kejsarens klädfåfänga, hur han t ex inför sina soldater kråmar sig i sin nya stass och hur hans intresse för dem bestäms av hans exhibitionistiska behov. I det förra fallet är hans klädintresse helt skilt från soldaterna. Möjligen har kommatecknet före "uden alene" avskilt för stark och styrt tolkningen på fel spår. Skriftspråkskaraktären i den svenska översättningen såsom "om denne" skapar en distans som inte finns i Andersens mer miljönära uttryck "saa sagde man altid her". Tillägget "sina slott och trädgårdar" visar att översättaren inte förstått andemeningen, nämligen det självbespeglande draget hos kejsaren, i de uppräknade "speglarna". Slott och trädgårdar kan inte reagera med beundrande häpenhet över hans nya kläder.

II. Kejsarens nye Kläder

För många år sedan lefde en Kejsare, som höll så oerhördt mycket af granna kläder, att han gaf ut alla sina penningar, for att bli riktigt grann. Han brydde sig ej om sina soldater, ej om spektakel eller jagt, utan bara att visa sina kläder. Han hade en klädning för hvar timma på dagen, och liksom man säger om en Konung: har är i rådet, sade man alltid om honom: han är i sin klädkammare. (Morfar i sin länstol vid julbrasan. Lärorika och roande sagor och berättelser for sma åhörare. Stockholm, 1840.)

Kommentar II: Även i detta exempel har man missat innebörden i "uden alene for". Dessutom försvagar den inskjutna sin i "sin garderob" den ironiska parallellställningen med det föregående "i rådet". Den bestämda formen institutionaliserar garderoben och ändrar måltavlan for satiren från det personliga till det offentliga. Att välja ordet "jagt" for "at kjøre i Skoven" är inte att visa förståelse för den specifika miljötonen i Andersens text.

III. Kejsarens nya Kläder

För många år sedan levde en kejsare, som tyckte så oerhört mycket om vackra, nya kläder, att han gav ut alla sina pengar för att vara riktigt fin. Han brydde sig inte om sina soldater och brydde sig inte om att uppträda offentligt, så vida det inte gällde att visa någon ny dräkt. Han bytte om rock var timme på dagen, och liksom man annars brukar säga: "Konungen är i rådet", sade man här: "Kejsaren är i sin garderob". (Barnbiblioteket saga, 112 [1926]: Andersens sagor i urval. För saga översatta av Hugo Gyllander.)

Kommentar III: (Gyllanders översättning) Här möter vi i uttrycket "så vida det inte gällde" en korrekt uppfattning av innebörden i "uden alene for", men varianten är något omständlig.

IV. Kejsarens nya Kläder

För många ar sedan levde en kejsare, som var så gränslöst förtjust i nya vackra kläder att han gav ut alla sina pengar för att bli riktigt fin. Han brydde sig inte om sina soldater, brydde sig inte om att gå på teatern eller att åka ut i skogen för annat än att få visa sina nya kläder. Han bytte rock en gång i timmen, och på samma sätt som man säger om en kung, att han är i rådet, så sa man alltid om honom: "Kejsaren ar i klädskapet!" (H. C. Andersen - en antologi. Redigerad av Niels Kofoed. Uddevalla, 1960. Översatt av Åke Holmberg.)

Kommentar IV: (Holmbergs översättning) Denna översättning främstår som den bästa. Den är både korrekt och balanserad i uttrycken och undviker alltför tidsbundan ord.
V. Kejsarens nya Kläder

För många år sedan fanns en kejsare som var så vansinnigt förtjust i vackra nya kläder, att han gav ut alla sina pengar för att bli riktigt fint klädd. Han brydde sig inte om sina soldater, inte om teaterpjäser, inte om lustturer i skogarna, om de inte gav honom en möjlighet att visa sina nya kläder. Han hade en rock för varje timme på dagen, och liksom det sägs om en kung att han sitter i rådet så sade man om den här: "Kejsaren är i sin garderob!" (Alla Tiders Klassiker. H. C. Andersen: Sagor och berättelser 183545. Till svenska av Bengt Anderberg, 1986.)

Kommentar V: Anderbergs "moderna" översättning är med sina trend-
uttryck som "vansinnigt förtjust i vackra nya kläder" alltfor inställsam mot samtiden eller rättare sagt den förre detta samtiden. Så snabbt åldras en översättning av detta slag.

Andersen skall naturligtvis inte översättas till svenska, eftersom, som Fredrika Bremer säger, "de fina nuancerade egenheterna som finns dels i språket dels i författarens sätt och lynne" då går förlorade.

Bibliografisk information om teksten:

Holmberg, Hans: "On "The Emperor's New Clothes"" , In: Johan de Mylius, Aage Jørgensen and Viggo Hjørnager Pedersen (ed.): Hans Christian Andersen. A Poet in Time. Papers from the Second International Hans Christian Andersen Conference 29 July to 2 August 1996. The Hans Christian Andersen Center, Odense University, Odense University Press. 576 pages, Odense, Denmark 1999.