H.C. Andersen centret

De Andersenska Sagorna synas oss röja en verklig talang i denna genre, synnerligast de båda Tumme-Lisa och Lilla Idas Blommor, hvilka tyckas egenteligen beräknade på små Flickor. De andas en så ren, oskuldsfull barnafromhet, att de äfven af äldre personer kunne läsas med nöje. Sagan om Reskamraten såvel som den om Elddonet äro båda Goss-Sagor. Den förra är rätt vacker i början, men snunker under fortsätttningen studom til l en enfald, som nog rätt mycket närmer sig pjoller. Båda synas emellertid paå det hela böra rätyt mycket roa de läsara, för hvilka de egentligen äro ämnade [ ...]

Sagan om Rike-Pelle och Fattig-Pelle skulle vi vilja utgallra ur ifrågavarande häfte. Den tillhör en genre, som mycket är i svang hos vår allmoge. Väl eger den i framställningssättet ingenting egentligen klandervärdt, men dess tendens är mindre sedlig, såsom skildrande, icke redlighetens seger öfver ondskan, utan den sluga elakhetens öfver den dumma. Det är visserligen ej vår mening, at man i barnböcker skal predika moral, men man bör åtminstone noge undvika allt hvad som kan ega äfven den aflägnaste skymt af motsatsen utaf det strägt sedliga. För öfvrigt vilja vi ej härmed hafva sagt, at boken fär denne enda Sagas skull är forkastligt. En far eller lärare, som sätter den i handen på sitt barn, kan lätt supplera den moraliska tillämpning Förf. har underlåtit, och i allmänhet anse vi oss med skäl kunna rekommendera detta lilla arbeta som en ganska passande barnlektyr.