Till Skalden Andersen
Det var under vaktparaden
från stäten så mången blick
flög hän till en velkänd främling
der långs promenaden han gick.
Men främst med tindrande ögon
- när främlingen bort sig begaf -
stod qvar vid sin moders sida
en fem qvarters hög skandinav.
"Ack, snälla min älskade mamma,
"men är det då riktigt sant
"att han der har gjort mina sagor -
"jag mins dem alla så grant:
"den modige tennsoldaten
"och Karo och bondens ko
"och flikan hos dockan i trädet
"och månen i storkens bo.
"Ack bjud honom hem i afton
"at sitta i mormors berså
"och låt oss få plättar och risgröt,
"det bästa af allt ändå!
"Då skall jag väl ha min jacka
"med silfverknapparna i ...
"Tänk, om han ville berätta
"en saga för mig och Marie!"
Så, fräjdade skald, af naturen
din lager du tagit emot.
Den kan ej förhärjas af stormen:
i hjertat den eger sin rot ...
Till barn har du bildat oss alla
i lifvets stora "Bazar" -
haf tack - o, måtte din himmel
ett rum för barnen ha qvar!
C-én.
