Berlin den 19 febr 1846
Min käre gode broder!
Tak för sist! Jag njöt då så mycket. Är ni icke överens med mig om, at vi knappast någonsin tillbragt en mer förtjusande angenäm tid tilsammans?
Jag tackar er allra ödmjukast för edert vackra brev. Jag riktigt grät,när jag läste det.
Ja, ja, Tyskland är ett härligt land. Jag längtar sannerligen inte efter något annat, utom efter det allra bästa - det sista.
Åh, vad jag gråtit vid er historia om storhertiginnan och hennes lilla gatsopare. Så älsklig den är!
Emellertid är jag alldeles förtjust i henne - och i den unge storhertigen och hans gemål också. Dyre Andersen, då ni skriver till er högvälborne vän, så säg honom, om ni nämner mig - att så länge jag lever, skall jag minnas de få dagar, jag tillbragte i Weimar. Jag kan på mitt samvete säga, att jag icke någonstädes hittils funnit en sådan sinnets frid och sann glädje, och likväl har man överallt på det vänligaste bemött mig. Jag tycker om dessa högborna personer och detta, alldeles som ni säger, broder, icke för de ordensstjärnors och juvelers skull, som de bära, utan för deras ädla och trofasta hjärtan. Jag blir riktigt hänryckt, då jag tänker på dessa två personer. Må Gud beskydda dem och deras familj!
Jag har nu alldeles bestämt mig för at resa till Wien. Skall ni icke resa dit, Andersen? Jag förmoder, att ni reser direkt till Italien.
Och nu farväl! Jag måste genast begiva mig till teatern för att sjunga i Fältlägret i Schlesien. Gud vare med eder! Glöm icke eder syster. Jag stanner här till i slutet av mars. Sedan skola breven finna mig i Wien från mitten av april till mitten av maj.
Må Guds välsignelse följa er. Då skall ni have nog!
Jag förblir eder trogna syster
Jenny
