The Hans Christian Andersen Center

Dato: 9. februar 1844
Fra: Fredrika Bremer   Til: H.C. Andersen
Sprog: svensk.

[fragment/kladde med tegning af Fredrika Bremer, signeret af hende selv.]

O! dessa barn, dessa sm barn i diktens rike, Era barn hvad de ro frt[jus]ande, hvad de vl frtjena rum i diktens himmelrike! Jag r i sanning ofrltlig, som icke frr framburit till Er min tacksgelse fr gfvan af edra nye Brn-Eventyr. Men om Ni viste, hur ofta jag tackat Er i mitt hjerta! S skulle ni ocks veta huru ofta jag lst hgt dessa Era berttelser fr unga och gamla, fr lrda och olrda och sett hur unga och gamla lrda och olrda lyssna till dem med samma frnjelse och nstan himbra Er sitt lof. Det er bland dessa berttelser i synnerhet en, som jag alldrig trttnar vid att lsa hgt, det r "den grimme lling". Den r alldeles frtjusande och fortrfflig. Jag har vl lst den mer n ett dussin gnger hgt, fr olika personer, mrn alltid erfar jag samma nje, och det r ett par stllen vid vid hvilka jag altid knner det svrt at hlla rsten stadig. Det ena r d llingen fr frsta gngen fr se svanorna och drages af onmnbar aning och utstter ett rop i hvilket dess vsen ger sig tillknna. Detta pminner om Correggio's: "Anch'io son pittore", men har en friskhet, en egenhet, som liknar ingenting annat. En gldjerysning, en innerligt ljuf rrelse genomfar mig hvar gng jag lser detta: s fven vid sista upptrdet, der llingen upptages i hrligheten och knner fullt igen sig sjelf i samme stund den flygger dden til mtes. Och hvilket lif, hvilka lefvande uttryck i hela denne skildring, djup i sin mening och i sitt utformande msom satyriskt (men p fr roligt stt!) msom ljuf och intagende, som blommorna, som solstrlarne, som vrens flgter. O! digter Andersen, digta sdana barn-historier; i digtens himmelrike ro de himmel och oss gamla menskor gra de till glada och goda barn.!

Ingen kan skrifva ssom ni i denna genre, och lekande lgga ett stort i det lilla en ondlig betydelse i det inskrnkte och hvardagliga! Snart skall jag ter lsa hgt den "grimme lling", neml. fr Baron Berzelius och hans fru, der jag fr denna lsnings frut ta middag en av dessa dagarna.

Det var nu s lngesedan jag hrde ifrn er skrif mig snart hur det r med Er och hvad ni, lrda och litterater mner i Kpenhamn fretaga.

Hr ro vi uteslutande sysselsatta med vr Konungs tillstnd och frutse hans nra dod och undra hur prisens redliga karakter och goda vilja.

Lef vl, lef lycklig bsta Andersen, och glm icke bertta ngot om "Lefnet och Lyckken" t Er sanna tacksamma vn.

Fredrika Bremer

Stockholm den 9 Febr. 44.-

Tekst fra: Solveig Brunholm (LP 427, billede 7143-46)

O! dessa barn, dessa smbarn p diktens omrde ara hnryckande skna; de frtjena vl en plats i diktens himmelrike.

Det r mycket ortt af mig att icke frr n nu hafva egnat Er min tacksagelse for sknken af edra Nya Barnsagon. Men om Ni viste, hur ofta jag tackat Er i mitt hjerta, och hur ofta jag med hg rst forelst dessa berttelser af Er fr unga och gamla, lrda och olrda!

Ack! att Ni d kunnat se hur unga och gamla, lrda och olrda lyssnat till dessa dikter med lika gldje och lika varmt intresse, huru de med gladt leende och rrda hjertan uttalat Ert berm! -

Bland dessa berttelser r det synnerligast en, som jag alldrig kan trttna att frelsa; det r den fula Ankungen. Den r tjusande och fortrfflig. Mer an ett dussin gnger har jag forelst denna berttelse fr olika personer och all tid ftt erfara samma gldje. Deri frekomma ett par stimen, vid hvilka jag blott med mda formtt undvika en darrning p rosten, t. ex. det, d ankungen forsta gngen fr se svanorna och af en dunkel aning kanner sig dragen till dem och utstter ett anskri, hvari hans egen Verkliga natur ger sig tillkanna. Det pminner om Correggio's: Anch'io son pittore. Men det har en friskhet, en frg, som icke lter sig jemnfras med ngonting. En gldjerysning, en innerlig, outsaglig rrelse genomblixtrar mig, s ofta jag lser detta, och likas i det sista upptrdet, d ankungen blir upptagen till hrligheten och fullkomligt klart fattar sitt eget vsen i samma gonblick, han flyger dden till mte. Hvilket lif, hvilket lefvande uttryck i hela denna skildring, djup i sin betydelse och s kta satirisk i utfrandet (men tillika s harmls), lika s ltt och s intagande som blomman, som solstrlarne, som vrens foglar! O, Diktare Andersen, dikta sdana barnsagor! Hos barnen vcka de den tankande menniskan, och oss gamla menniskor gra de ter till glada och goda barn. Ingen formr p detta stt skrifva ssom Ni, och under lek inlgga ett stort i det lilla, en ondlig betydelse i det begrnsade och hvardagliga. -

En lng tid har redan frflutit, utan att jag hrt ngonting frn Er. Skrif nu snart, hur det str till med Er och hvad edra lrda och litterara vnner i Kpenhamn hafva for sig! Lef glad, lef lycklig, bsta Andersen, och glm icke att meddela underrttelser om er lefnad och lycka t Er tacksamma vnninna-

F. B.-

Stockholm den 9 Febr. 1844.-

Tekst fra: Se tilknyttede bibliografiposter